Mer resurser till välfärds­systemen riskerar att skapa ett monster över vilket vi inte har någon kontroll. Om regeringen på allvar vill göra sjukvården mer effektiv så behöver den ändra strategi, skriver Leif Östling på SvD Debatt (24/1-23).

Regeringen har under sina första månader dragit på sig kritik för diverse så kallade vallöftes­brott. Debatten har varit vildvuxen och stundtals förvirrad. Därför finns behov av att sortera lite i ”brottskatalogen”.

Det är skillnad på löften som ännu inte infriats och löften som inte är avsedda att infrias. Till den första kategorin hör löften som måste skjutas på framtiden med hänsyn till det ekonomiska läget. Exempel på det är olika skatte­sänkningar som inte fanns med i regeringens första budget. Det är inte ett löftes­brott utan en bedömning av att den önskade effekten bättre uppnås om åtgärden skjuts upp till senare under mandat­perioden. Till den första kategorin får också fogas frågor där genomförandet kan stöta på olika EU-rättsliga problem, som elpris­subventioner till företag.

Värre är det om regeringen tydligt signalerar en politisk inriktning och sedan för en politik som går i motsatt riktning. Då har vi att göra med den andra kategorin – löften där den faktiska politiken fjärmar sig från de stolta deklarationerna. Jag ser tyvärr exempel på detta inom det område där mitt hjärta brinner lite extra, nämligen skatte­nyttan, vad vi får för våra skatte­pengar.

Så sent som i finansplanen deklarerade regeringen att den avsåg att vidta ett antal åtgärder för att minska de offentliga utgifterna i syfte att värna legitimiteten i, och förtroendet för, vår offentligt finansierade välfärd. Samtidigt ger regeringen på det område som sammantaget skatte­mässigt tynger medborgarna mest, sjukvården, gång efter annan helt motsatta signaler.

När tillgängligheten i vården ska åtgärdas sker det med en påspädning av resurserna med 300 miljoner kronor per år under åren 2023, 2024 och 2025.

Flaskhalsar i systemet som skapar onödigt långa köer ska bekämpas med ett årligt tillskott på 100 miljoner kronor och den ofrivilliga ensamheten ska slås tillbaka med 75 miljoner kronor årligen under perioden 2023–2025 för att därefter kunna hanteras med ytterligare satsningar motsvarande 25 miljoner per år.

Man har rätt att fråga sig hur de cirka 500 miljarder kronor som sjukvården och den sociala omsorgen redan förfogar över används. För regeringen kan inte på allvar tro att detta tillskott på sex öre per hundralapp skulle kunna ge någon positiv effekt.

Tvärtom tycks kötiderna öka och ensamheten fördjupas varje gång som anslagen till vården höjs. Kan det vara så att medlen används ineffektivt? Kan det till och med vara så att medlen används kontraproduktivt? Minskar ensamheten om vi ökar skattetrycket? Eller kan dessa försök att lägga livet till rätta tvärtom bidra till ökad ensamhet?

Något fel måste det vara när vårdköerna ökar dramatiskt trots att vi gått från 11 000 praktiserande läkare år 1970 till 44 000 läkare i dag, det vill säga en ökning på 300 procent samtidigt som folkmängden bara ökat med drygt två miljoner invånare, eller runt 30 procent. Någonting har gått snett när vi under samma tid haft en ökning av antalet sjuksköterskor från 36 000 till 126 000 och det fortfarande är sjuksköterske­bristen som pekas ut som orsaken till köerna.

Regeringen verkar inte ha gjort någon analys av problemen inom vården. Eller också har man delegerat hela problem­ställningen till social­departementet. Detta KD-tunga departement verkar inte ens ha stöd av sin egen partiledare i frågan. Medan Ebba Busch tydligt fastslår ”att ösa mer och mer pengar på vården som Social­demokraterna alltid gör har inte hjälpt på flera decennier”, så är det just detta som är sjukvårds­ministerns recept. Mer resurser och ett utökat antal medarbetare i vården är enligt Acko Ankarberg vägen till en mer effektiv sjukvård. Så blir det när man inte förmår göra en analys av orsaks­sambanden.

Ur ett skattenytta­perspektiv är resonemanget verklighets­frånvänt: att utgå ifrån att mer resurser med automatik ger en mer effektiv sjukvård är en strategi som misslyckats i över femtio års tid, vilket Ebba Busch konstaterar. Alltid mer, aldrig nog, som bortgångne journalisten och författaren Anders Isaksson så träffande uttryckte det.

Mer resurser till välfärds­systemen riskerar att skapa ett monster över vilket vi inte har någon kontroll. Systemet börjar föda sig självt. Det är därför du kan stoppa in hur mycket resurser som helst till sjukvården, den kommer ändå aldrig att fungera. Effekten blir bara den vi sett, läkarna och sjuksköterskorna åläggs mer och mer av administrativa uppgifter för att besten ska mättas. Mindre och mindre tid blir över till patienterna. Systemet sväller samtidigt som köerna växer.

Om regeringen på allvar vill göra sjukvården mer effektiv så behöver den ändra strategi. Den måste börja mäta effektivitets­nivån först, innan några nya medel tillställs verksamheten. Hur kommer det sig att en tysk läkare hinner ta emot tre gånger fler patienter än sin svenska kollega? Beror det på att tyska läkare är bättre eller beror det på att de jobbar i ett mer effektivt system?

Svenska folket måste få en rak och tydlig information om vad deras skatte­pengar används till. De gäller för all offentlig verksamhet. Men varför inte börja inom den verksamhet som kostar mest – sjukvården. Avser regeringen att hedra vallöftet om en effektivisering måste den ta initiativ till en genom­gripande genom­lysning av effektiviteten i vården och inte fortsätta att dutta ut mer pengar i syfte att synas satsa. Att vården hör till regionerna och att omsorgen ligger på kommunal nivå fråntar inte regeringen ansvaret för att kartlägga hur väl skatte­pengarna används. En genom­lysning av effektiviteten i vården vore ett välbehövligt startskott för en riktig sjukvårds­reform.

Leif Östling
Ordförande Kommissionen för skattenytta

Swishnummer: 1230771758
Bankgiro: 5822-8891

Presskontakt:
Oskar Rådehed 
073-2042303

Kontakt:
info@skattenytta.se