Vårdförbundet har räknat ut att deras medlemmar jobbade tre miljoner timmar övertid under förra året. Det låter chockerande med ungefär 8 200 övertidstimmar per dag. Men om övertiden gäller de 63 000 anställda som nu tagits ut i blockad motsvarar det en halvtimme per medarbetare. Fördelar man det på samtliga medlemmar i Vårdförbundet, 114 000 anställda, handlar det i genomsnitt om en kvart om dagen. De dramatiska siffrorna blir inte längre lika dramatiska.
Jag skriver inte detta för att förringa vårdpersonalens stökiga arbetssituation. Jag tror inte för ett ögonblick att protesterna är oberättigade. Jag tror bara inte att det handlar om arbetstiden. Det handlar om dåligt ledarskap.
Jag är nämligen benägen att tro att det vi ser är någonting ännu allvarligare än en underbemanning. Det vi ser är flagranta exempel på byråkratisk ineffektivitet i gammaldags strukturer.
Till exempel krav på och system för dokumentation som innebär att en sjuksköterska tillbringar en timme per dag med att logga in och ut från Windows. Alltså betydligt längre tid än den genomsnittliga övertiden.
I Region Stockholm ska medarbetarna efter detaljerad instruktion, väga matsvinnet på varje vårdinrättning. Svinnet ska delas upp i den del som patienten lämnat på tallriken och den del som aldrig lämnat serveringsfaten.
Problemet är inte bara att antalet administratörer, HR-chefer och kommunikationsansvariga blir allt fler utan också att den detaljerade reglerstyrningen, som minskar utrymmet för vårdpersonalen att ägna sig just åt vård, hela tiden tilltar i omfattning.
Allt detta gör att vi ökat antalet sjuksköterskor med 40 procent på 20 år, från 119 000 till 166 000 mellan åren 2001 och 2021, samtidigt som befolkningstillväxten under samma tid stannade vid 18 procent. Och trots det känner medarbetarna sig otillräckliga, stressade, jagade.
Tar du även med läkarna blir trenden än tydligare. Under samma tidsperiod ökade antalet läkare från 31 000 till 59 000. Alltså nästan en fördubbling. Det faktum att tyska läkare träffar fyra gånger så många patienter som de svenska beror naturligtvis inte på att de jobbar mer effektivt med patienterna. Det beror på att de jobbar i en mer effektiv vårdstruktur. Där används läkare och sjuksköterskor för vad de är utbildade för, vad de brinner för, nämligen att hjälpa patienter. I Sverige tillbringar de huvuddelen av sin tid med administrativa sysslor; en rigorös journalföring baserad på oändliga checklistor och skrivna riktlinjer som mer finns till för att sjukhusledningen ska ha ryggen fri om IVO kommer, än för att maximera insatsen för patienterna.
Vi får ett system där alla blint följer alla regler och ingen någonsin ifrågasätter om åtgärderna är rimliga. Patienten som kommer in med en stukad fot, har med största sannolikhet just stukat foten, inte någon dold dödlig sjukdom. Men checklistan måste följas. Professor Mats Alvesson har kallat detta ”funktionell dumhet”. Det är i sig ett livsfarligt tillstånd. Det betyder att alla slutar tänka och bara gör som de är tillsagda. Och nog är det ett större skäl till vantrivsel och utmattning än en halvtimmes övertid. Dessutom hänger det förstås ihop. När administrationen är klar är patienten kvar och väntar på vård.
Vi måste börja söka problemlösningen på rätt håll. Hur ska vården organiseras? Hur fungerar det politiska beslutsfattandet i vården? Vilka chefer har vi i vården. Vilka förutsättningar har de att utföra sitt arbete? Hur väl lämpade är de för ledande uppgifter? Hur ser processerna för chefsrekryteringar ut?
Jag har jobbat mycket med ledarskap inom privat industrisektor. Där är ett ledarskapsproblem ofta att medarbetarna hålls ovetande om varför de produkter de tillverkar är viktiga. Vilken nytta de gör. De vet vad de ska göra, och de vet hur de ska göra det, men de vet inte alltid varför.
Inom vården ser problembilden ut att vara den omvända. Alla vet varför det de gör är viktigt. Hjälpa patienter. Rädda människoliv. Färre förstår hur detta rimmar med en organisation där de inte får möta patienterna. Vad gör jag för nytta här bakom dataskärmen, timme efter timme, undrar säker många. Och jag har ännu inte hört någon i branschen som kunnat ge ett tillfredställande svar på den frågan.
Så vi bör ta signalen från vår sjukvårdspersonal på största allvar. Men vi ska inte förledas tro att detta är ett övertidsproblem. Det är det inte. Det är betydligt värre än så, det gäller organisation och ledarskap.
Leif Östling
Ordförande Kommissionen för skattenytta