VÅRDKÖER ORSAKAS INTE AV RESURSBRIST

V

OECD visar att sambandet mellan resurser och förekomsten av väntetider i ett sjukvårdssystem är svagt. Bland länder som har långa väntetider finns såväl länder som har många läkare per invånare som länder som har relativt få läkare per invånare. 

Källa: Luigi, S., Michael, B., & Valerie, M. (Eds.). (2013). OECD Health Policy Studies Waiting Time Policies in the Health Sector What Works?: What Works?. Oecd Publishing. 

Analysen är från 2013, men lite har antagligen förändrats sedan dess.  

En förklaring till att det ser ut som det gör i Sverige skulle kunna vara att vår sjukvård är kraftigt subventionerad av det offentliga och att detta med nödvändighet leder till köer eftersom utbudet är lägre än efterfrågan. 

Detta argument slår OECD dock hål på i sin analys. De flesta länder i EU har lägre patientavgifter än Sverige – i en stor del av länderna är primärvården faktiskt helt avgiftsfri. Så det är inte bara så att vi har längre väntetider – vi har också högre avgifter. 

Dessutom är det inte enbart i primärvården som det kan vara svårt att få tid. Väntetider kan förekomma vid bedömningar, medicinska undersökningar och för kirurgiska ingrepp.  

Ett annat argument för att köer och väntetider är nödvändiga är att de behövs för att “produktionen” ska fungera. Man måste ställa patienterna på kö för att kirurger och operationslokaler ska kunna utnyttjas optimalt. 

Detta kan förstås vara rimligt – upp till en gräns. Men att låta patienter stå i kö flera veckor eller månader förefaller inte rimligt enbart av logistiska skäl. I själva verket är det ju tvärtom – om patienterna tvingas vänta måste vården ofta göra om förberedande insatser helt i onödan. Man måste ställa samma frågor två eller fler gånger och ta om prover som man redan tagit. 

Sanningen är att förekomsten av köer mer har att göra med vårdsystemets uppbyggnad. Det handlar om “var” man gör prioriteringar och “hur”. Prioriteringar måste göras i alla vårdsystem – problemet med köer uppstår när olika vårdnivåer gör olika prioriteringar. När en vårdnivå säger ja och en annan vårdnivå säger att “… vi har inte tid”. När det enda medel som verksamheter har för att väcka politikernas intresse är att uppmärksamma köer och brister i medierna. 

Så går det att göra på ett annat sätt? Ja, det gör det förmodligen. Det finns ju länder där köer och väntetider i vården inte är en politisk fråga på samma sätt som i Sverige. Därmed finns det starka skäl att studera hur de länderna har hanterat sjukvården. 

Och föga förvånande finner OECD i sin analys att det faktiskt finns metoder som fungerar om man vill förkorta väntetider och vårdköer. Intressant nog är OECD:s slutsats att de svenska politikernas favoritmetod – ett nytt tillfälligt statsbidrag för att lösa problemet – inte är en meningsfull ansats. I stället pekar man på att det krävs genomgripande strukturförändringar både på efterfråge- och utbudssidan. Vårdköerna är nämligen inbyggda i systemet och orsakas inte primärt av resursbrist. 

av M L