För mycket länge sedan lanserades tanken att sätta pris på miljön – alltså att genom avgifter på koldioxid skapa drivkrafter för att minska utsläppen på effektivast möjliga sätt. Man kan även anlägga det perspektivet internationellt – om det är mer effektivt att minska utsläppen i Indien eller Kina borde insatserna göras där – enligt principen att man plockar de lägst hängande frukterna först.
Så har det inte alltid blivit. Men inte ens inom EU eller för den delen inom Sverige bedrivs arbetet för att minska koldioxidutsläppen effektivt och systematiskt. Snarare skjuter man på måfå – och hoppas att någon insats träffar rätt.
I en rapport av Johan Nyström (forskare vid Lunds Tekniska Högskola) om Trafikverkets krav vid upphandling av vägar framgår att miljökraven mer utvecklats till en skönhetstävling och att det systematiska angreppssättet helt saknas. Rapporten kan läsas här.
Miljökraven skapar dessutom ofta felaktiga incitament, där belöningarna för miljöarbetet tillfaller huvudentreprenören – när miljöförbättringarna i själva verket åstadkommits av någon underentreprenör.
Att inkludera krav i upphandlingar kan framstå som ett enkelt sätt att driva utvecklingen åt rätt håll. Risken är dock att alla specifika krav flyttar fokus från huvuduppgiften – att till lägsta möjliga kostnad minska utsläppen av koldioxid. Där framstår befintliga medel, som koldioxidskatter (helst internationella), som en betydligt effektivare väg.