Regeringen är i färd med att organisera om svensk sjukvård. Forskare tittat på länder som varit framgångsrika. Vad kan vi i Sverige inspireras av?
I Tidöavtalet står det att en utredning ska titta på om sjukvården ska hanteras nationellt i stället för i regionerna. Syfte är ”… att åstadkomma en hälso- och sjukvård som ges bättre förutsättningar än idag att erbjuda en god och jämlik vård som bygger på behovsprincipen”. De fyra partierna aviserar nyfikenhet för nya sätt att jobba med vården.
Det är bra att se över hur vården kan organiseras och hanteras. Målet för ansvarstagande politiker bör alltid vara att få ut bästa möjliga vård för skattepengarna.
Fler svenskar kommer att behöva vård och omsorg i framtiden. Dessutom blir vården dyrare i takt med att nya behandlingar utvecklas. Det behövs nytänkande för att inte vårdkostnaderna ska ta alltför stor del av skattebetalarnas pengar, eller skatterna behöva höjas.
I en analys av andra länders sjukvårdssystem fann forskarna Mattias Lundbäck och Nils Karlsson en rad framgångsrika lösningar som Sverige kan lära av. Resultaten redovisades i boken ”Rätt att välja”. Författarna presenterade resultaten vid ett seminarium hos Kommissionen för skattenytta.
Det som har visat sig fungera bra är polycentrism – att man styr sjukvården på flera nivåer, och med utförare av olika slag: ideella, privata och offentliga. I andra länder har det varit lyckat att ha stor valfrihet och en mångfald av finansieringslösningar – både offentligt och via frivilliga försäkringar. Privata lösningar kopierar då det bästa från det offentliga och det offentliga kopierar från det privata. Genom att låta olika lösningar existera parallellt kan ett ömsesidigt lärande ske.
De flesta utvecklade länder har valt en av två strategier när det gäller finansiering av vård och omsorg. Antingen erbjuder man ett basutbud och låter medborgarna använda privata medel för att komplettera utbudet. Australiens och Schweiz sjukvårdsystem är exempel av denna typ – som båda levererar goda resultat. Alternativt försöker man erbjuda en lösning med valfrihetssystem inom ramen för den offentliga finansieringen, exempelvis via obligatoriska försäkringar. Nederländerna är ett bra exempel på det senare.
Mångfald ger valfrihet för individerna. Det motiverar vårdgivare – sjukhus, vårdcentraler och liknande – att lära av varandra i syfte att leverera vård av högre kvalitet till bättre pris. Om man låter varje medborgare själv styra över hur resurserna används sätter man press på alla parter. Patienten hamnar i centrum, och alla vill göra sitt bästa för att hen ska bli nöjd.
För att möta framtidens utmaningar skulle man skulle kunna lära av Schweiz och Nederländernas system med obligatoriska, konkurrerande sjukvårdsförsäkringar. Ett annat sätt att främja mångfald är att stärka primärvården, med privatpraktiserande husläkare som skulle kunna bidra till förbättrad tillgänglighet.
Problemet är att det svenska sjukvårdssystemet är mer orienterat mot att leverera enskilda tjänster än att uppfylla individers samlade behov, samt att ansvaret är uppdelat på stat, region och kommun.
Patienterna far illa om vården fortsätter att präglas av bristande tillgänglighet, köer och dåligt fungerande vårdkedjor. Sverige borde kunna bättre. Genom att lära av andra länder går det att hitta en väg.
Bilderna är tagna från Mattias Lundbäck och Nils Karlsons presentation, hela presentationen går att ta del av här.