Dagens Arena konstaterar i en granskning av om- och tillbyggnaden av Liljevalchs:
“Det senare projektet [Liljevalchs] hade först vid inriktningsbeslutet 2014 en budget på 147 miljoner kronor, i vilken renovering av konsthallen samt om- och tillbyggnad var inräknade. 17 miljoner för renovering, 130 för om- och tillbyggnad.”
Dagens Arena 18/4 2021
I tidningen Fastighetsnytt menar dock Tobias Olsson och Anna Forsberg från Sveriges Arkitekter att:
“För 570 miljoner som notan är uppe i nu får vi en unik tillbyggnad till ett av landets mest unika byggnadsverk (som alltså dessutom fått en renovering) i en av Stockholms mest notabla kulturmiljöer. Självklart är inte dessa faktorer en ursäkt för pengarullning, men att vara överraskad över att ett projekt av den digniteten kostar mer än 130 miljoner kronor är naivt.”
Fastighetsnytt, 15/12 2020
För att uttrycka det på ett annat sätt – om politikerna trodde att de skulle kunna bygga om Liljevalchs för 130 miljoner var de ganska naiva. Det är ett konstaterande som väcker nya frågor – om nu 130 miljoner är en orealistisk summa, varför fanns den då med i inriktningsbeslutet från första början?
Men även andra projekt – som Stadsmuseet, ombyggnaden av Östermalmshallen och Medborgarhuset blir dyrare än beräknat, samtidigt som stadsledningskontoret uttryckt stor oro över de ökande investeringskostnaderna för Stadsbiblioteket.
Visst är det så att somliga saker inte går att förutse. Men vill vi att väljare och politiker ska ha korrekta underlag för beslut kanske vi ska fundera över hur man skapar drivkrafter för politiker och tjänstemän att räkna rätt.
Ett problem är att det kan finnas incitament för den eller de aktörer som vill att projektet ska bli av att underskatta kostnaden. Ett annat problem är att politiker rent generellt underskattar hur komplicerade stora projekt är.
Det senare kallas “Dunning-Kruger Effekten” – en effekt som uppstår därför att beslutsfattare skapar sig en mental bild av projektet, där allt som ingår är det som individen känner till. Om den mentala bilden av nya Liljevalchs bara är något grått och rektangulärt finns inga skäl att förvänta sig annat än att allt går enligt plan.
Men ju mer detaljer som man lär sig, desto fler möjliga problem uppenbarar sig. Sanningen är att ingen enskild individ kan känna till ett mångmiljonprojekts alla detaljer. Det ligger i sakens natur att beslutsfattare på hög nivå som har mindre kunskap om projektet också har sämre förutsättningar att bedöma risker.
Riktigt stora problem uppstår när de som känner till riskerna har drivkrafter att spela ned dessa. Det ligger i sakens natur att ju mer man vet om ett projekt, desto mer har man förmodligen personligen investerat i projektet och desto mer har man att förlora på att projektet inte blir av.
Dunning-Kruger-effekten är något vi måste leva med och ta hänsyn till i offentligt finansierade projekt. Gott ledarskap och fungerande vertikal kommunikation är sådant som kan begränsa de negativa effekterna. Ett annat sätt är att delegera ekonomiskt ansvar nedåt i organisationen – så att felaktiga beräkningar får konkreta konsekvenser för dem som vet, eller borde ha vetat. Börja med kostnadsramen och låt den styra arkitekttävlingen – inte tvärtom.